Jusst nu känns allt bara jobbigt.
Evelin var hit ikväll och det var kul att träffa henne. Det var ju ett tag sedan. Sen tog hon med sig katten, och Oskar blev såklart jätteledsen.. Förstår honom fullt och fast, hon har ju blivit en av oss nu. Jag fick också en stor klump i bröstet, kändes ju som att lämna bort sin lilla bäbis. Samtidigt som man måste bita ihop och trösta Oskar istället.
Jag vill ha henne tillbaka, får man ångra sig..?!
Fast det inte går så vill man ju. Jobbigt är det..
Peter däremot pratar om den som om den vore bara ännu en grej ivägen. Ibland undrar man ju vart känslorna finns. Om han bara spelar eller om han faktiskt är så kall som han låter..? Och då kan jag ju tillägga att det egentligen är han som månat mest om katten.
Har varit ganska irriterad på honom nu ett par dar. Dels så bad jag honom imorse att stanna hemma idag (första gången på dessa två veckor när jag varit sjuk som jag ens bett om det) då jag mådde skit, rent ut sagt. Men icke sa nicke! Pengar är tydligen viktigare än att jag stupar. Kul, säger jag. För jag ber sällan om hjälp, och då tycker jag att hjälpen borde kunna finnas till hands när jag väl ber om det. Tycker näml att jag ställer upp en hel del..
Men det var bara att ringa hälsocentralen, fick en tid halv elva.. Sen var det bara att klä på mina två stackars barn, som båda är snuviga och har feber, och ut i kylan! (Jag fick recept på hostmedicin den här gången iaf, så tur var väl det.) Vi träffade min mor där uppe också, så vi gjorde sällskap ner på stan sen för att hämta ut våra mediciner. När vi kom hem igen var Peter hemma, hes och hade ganska hög feber. Ömkar sig själv naturligtvis, men jag vet inte.. jag har ingen lust att ens svara på det han säger om hur mycket han fryser och hur ont han har.. För räknas inte jag, varför ska han..? Är så less!
Kom upp några illa valda ord också, vilket inträffar lite då och då. Och jag blir lika irriterad varenda gång! Ärligt talat känner jag ibland att det är en 13-åring jag bor med, inte en 30-åring.
Sen känner man sig dum för att man sitter här och "snackar skit".. Men när det rinner över så gör det... Och jag har nog aldrig ens yttrat mig på bloggen förut om sånt som stört mig heller för den delen. Känns lite sissådär med huset också, jag ska fundera över det där en gång till om jag verkligen vill. För ibland vill jag också ha lite tillbaks, jag vet inte om jag orkar "bita ihop" jämt och bara ställa upp o ställa upp trots att jag nästan går i bitar.. Nån stans måste "JAG" få komma in i bilden också. Jag kan inte komma sist jämt. :´(
1 kommentar:
Fy fan, va jävligt sätt!! Jag förstår dig fullt ut! Finns det något jag kan göra? Ska ni inte pröva va ifrån varandra lite? Åka bort tillsammans? Det blir ju inte bättre på det sätt ni försökt nu. Fattar han inget? Fast det där med att hjälpa till när vi mår dåligt, det är nog något i släckten. Har haft några såna insedenter med Anders också. Sen när hane sjuk ligger han platt i sängen och gnäller...de fattar inte! Jag måste säga att jag mår lika dålig som du mår när du ligger helt utslagen, för att han överhuvudtaget ska fatta, men det sitter långt inne. Måste höras någon dag! Jobbar i veckan...men vi ska väl kunna höras! Kram
Skicka en kommentar