Inte som väntat, direkt.

Nä.. födelsedagskalas har vi varit på idag, men det blev ju inte direkt som väntat. Gick hem efter 1½ timme, efter en rad insidenter...
Kalaset var tidigt, mellan 10-13, iom att storasyster till födelsedagsbarnet skulle på gympa precis efter. Så tanken var att kliva upp sju för att ha gått om tid på oss, det tar ju oftast (av erfarenhet) lite mer tid att göra sig själv och två barn klara än man tror! Men trött som jag var (blev sent igår igen) så tog jag mig inte upp förrän åtta. På me kläder, göra välling, packa med presenterna och allt som ska med i vagnen.. Kom inte utanför dörren förns 9.25 och det tar vanligtvis 35-40 min att gå, så det var bara att röra på påkarna! Är dessutom förkyld så kondisen var inte den bästa. På nåt märkligt vis var klockan inte mer än 9.55 när vi nådde deras ytterdörr! Andas ut.. varva ner.. :)
Oskar lämnade presenterna, sen raka spåret in på lekrummet.. som vanligt. Roligt med andras leksaker, så roligt att man nästan glömmer kompisarna. Så presentöppningen var han inte så intresserad av!
Sen blev det våfflor och fika i köket! Och kaoset började sakta men säkert. Suck. Det var en stol för lite, så en liten tjej fick "vänta"..? Knepigt, enligt min mening. Sånt går väl alltid att lösa..? Oskar drack ur coca-colan i glaset och började sen krångla. Han skulle, naturligtvis, från bordet och iväg o leka. Försökte med i princip allt, utan resultat! Han gör ofta så, och jag försöker vara hård och inte ge mig i att han SKA gå och sätta sig igen! Men vad gör man..? Det som nästan var värst i hela situationen var en kommentar nån kläcker ur sig: "..ja men vad bra, nu blev det ju en stol ledig då." (Oskars stol) Och jag kan tillägga att nån inte var flickans mamma. Den här nån har jag retat mig på förut, ett antal ggr...
Detta bidrog i att Oskar kände sig åtsidosatt och gick o bet henne i armen efteråt. Jag kände hur orken bara silade ut ur kroppen, och gick dit för att prata vett med honom. Och vi löste det bra sinsemellan, jag och flickans mamma. Men hinner inte mer än till hallen påväg till köket, då två stycken står och hackar på honom FAST dom inte ens hade med saken att göra. Oskar blev stel som en pinne, och jag kände hur huvet hettade till av ilska! Jag ogillar starkt det här med att bitas och göra illas, och jag mår dåligt över att han gör det, MEN.. Till saken hör att det är oftast DÄR det händer, pga press från vuxna.. Och piper nån så är det direkt : "Jaha, OSKAR förståss! " Och det stör mig. Han blir ständigt syndabock, även dom gånger han inte ens gjort nånting.

Tillslut gick vi iallafall, och efter en liten bit kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Hela situtionen blev jättejobbig, dels för Oskars krånglande med att sitta kvar vid bordet och framförallt bettet... Men mest pga "vissa" vuxnas beteénde.. Att det ska hackas på, skyllas på, och blundas... Har hålit humöret uppe ett antal gånger, vid det här laget.. Men idag var det nog! Man orkar inte hur länge som helst...

Så...
Nu har jag lättat mitt hjärta.


Och min son är den underbaraste i hela världen, för ingen är felfri! Och tror man att ens egna barn är änglar och bara går och blundar, medan det är j-ligt lättsamt att trycka ner andras ungar, då har man en hel del att lära av livet och är verkligen ingen vidare förebild för sina barn!

Så var det sagt.
*arg som ett bi*