Helt plötsligt tas man ner på jorden, får den där aha-känslan av att livet inte är så självklart alla gånger. Man inser att man gör små saker alldeles för stora, i förhållande till den storlek livet har.. att DET är så mycket mer. Ändå krävs det att en människa fösvinner för att man ska fatta nåt sånt..?!
Just nu far tankarna till en liten tjej som inte har nån pappa längre, och en mamma som står helt ensam i all förvirring o förtvivlan och samtidigt måste vara mamma.
Livet är orättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar